Det här är – utan tvekan – den bilderbok jag sett fram emot mest av alla det här året. De två tidigare böckerna om Binta, Lalo, Aisha och Babo (Binta dansar och Lalo trummar) är helt sönderlästa hemma hos oss, och har en nästan magisk inverkan på 1,5–åriga sonen. Det räcker att man böjer sig fram och viskar ”Mamma sover, pappa sover, Aisha sover, Binta sover, Babo pruttar. Men… var är Lalo?” för att han ska le och börja vifta förtjust med armarna.
Varukorgen är tom.







