Arkivet - Barnens Bokklubb
Din bokklubb och bokhandel

Nyhetsbrev

Nyhetsbrev

Tillbaka

Avgrundens helgedom

När jag hörde att min lärare hastigt insjuknat och att eleverna skulle få gå hem tidigt blev jag glad. Det skulle jag inte ha blivit om jag vetat vad jag skulle få komma att se på grund av detta. När jag lämnade skolan hade jag inga vänner jag tänkt att besöka, ingen familj som väntade hemma. Ingen visste vart jag gick. Jag hade egentligen inte tänkt att besöka den gamla kyrkogården, men under min planlösa vandring så fann jag mig stående vid den svarta gjutjärnsgrinden. Jag var uttråkad och kände för att ta en omväg. Tänkte bara passera, vid den tidpunkten visste jag inte hur mycket längre mitt besök skulle bli.

Det har höjts röster för att riva den gamla kyrkan ned till minsta sten och jämna allt till marken. Det har även funnits professorer, kulturvetare och religiösa människor som försökt utropa kyrkan till kulturarv och bevara den, men försöken har blivit allt mer halvhjärtade och har nu tynat bort begravt i dammig byråkrati. Det är nog bara en tidsfråga innan allt är borta. Och jag förstår varför. Jag har ofta passerat kyrkogården, men aldrig sett en enda människa gå in i kyrkan. De som är troende här åker till en nyare kyrka som ligger en bit bort. Kyrkan här är mörk, trång och hela platsen inger känslan av att vara ruiner från en svunnen tid.

Med ett skriande gnissel öppnade sig grinden. Försiktigt stängde jag den och betraktade sedan kyrkogården. Platsen var egentligen vacker. En liten fågel kvittrade någonstans bland grenarna på en av dom väldiga ekarna som växte i hörnen på kyrkogården och solen dränkte hela platsen i sitt ljus. Men ju starkare ljus, desto mörkare skuggor. Ett dovt prassel fick mig att hastigt vända mig om. Trots att jag såg mig omkring fanns inget att se. Ingen smög bakom mig. Jag upprepade den meningen för mig själv ett par gånger. Sedan försökte jag vända min uppmärksamhet mot gravstenarna.

Alla gravar runt mig var mycket gamla, jag tror inte att någon av dessa döda har en enda anhörig kvar. Stenarna är vittrade och övervuxna av lavar. Jag vet inte varifrån jag fick idéen att känna på kyrkporten, men jag ångrar mitt beslut. Den var olåst. Kyrkans insida hade en underlig drömlik atmosfär. Det luktade tjära och damm, men jag kunde ha svurit på att jag kände en aldrig så svag aning av förruttnelse. Denna kyrka var en av få i området som inte hade fått väggar och tak vitkalkade under konverteringen till protestantismen, men när jag såg takmålningarna öskar jag att de hade gjort det.

Målningarna föreställde olika martyrer som torterades till döds på de mest bestialiska vis och den ohyggligaste bilden föreställde liemannen själv, ett förvridet skelett som höll sin lie redo att hugga. Jag har sett många bilder och medeltida konstverk i kyrkor, och de har fyllt mig med respekt och beundran, men inget var likt det jag nu såg. Något i målningarna kändes obehagligt verkligt, och  varken änglar eller konungar syntes. Jag sänkte blicken.

På en av kyrkbänkarna närmast altaret låg en gammal bok kvarglömd. Den måste ha legat där i decennier, antagligen bortglömd av någon av gammal professor som forskat om kyrkan. Jag gick mot boken. Golvstenarna var täckta av nötta inskriptioner, men då tänkte jag inte på att det var gravar jag klev över. Jag tog upp den läderinbundna boken och såg att det var en bok om landskapets historia. Trots att boken var täckt av damm så kändes det som stöld att ta den med sig. Därför bestämde jag mig för att sitta och läsa ur den på stället jag hittat den. Jag letade främst efter något om kyrkan, men beskrivningarna var knappa. Ett av bokens kapitel avhandlade lokala folksägner och det visade sig finnas flera runt kyrkan.

En sägen berättar om hur en målare hörde underliga röster när han skulle till att måla kyrkans innertak och hur han sägs ha slutit en pakt med djävulen själv. Han fick förmågan att avbilda de underbaraste ting mot löftet att aldrig avbilda en av guds änglar i taket. Enligt denna sägen brast stegen under den olycklige målarens fötter i samma ögonblick som målningens sista penseldrag drogs. Han dog under fruktansvärda kval på kyrkans kalla stengolv.

En annan sägen om kyrkan handlade om en präst som tappade sin nyckel i predikstolen och inte fick tillfälle att hämta den förrän långt efter mörkrets inbrott. Precis när han skulle till att gå kände han en vidrig stank och hörde en rosslande, väsande röst be om förlåtelse för sina synder följt av ett hjärtskärande gnyende fyllt av förtvivlad ånger. Detta skrämde den stackars prästen såpass att han höll för både öron, ögon och vågade inte röra sig förrän de sista stapplande stegen dött ut sedan länge och gryningens första strålar sken genom fönstret. Följande dag krävde han omedelbart förflyttning till en annan socken och vägrade att någonsin mer sätta sin fot i kyrkan.

Tydligen så hade det också förekommit försök att kalka innertaket vitt under reformationen. Sju gånger hade man påbörjat arbetet och sju morgnar fann de allt sitt arbete ogjort och golvet täckt utav krossad kalk. Sedan hade kyrkan långsamt förtvinat, sakta men säkert hade bygdens invånare börjat undvika den kyrkan och historier om kusliga hemligheter börjat ta form. I början trodde jag att historierna bara var missionärers rättfärdigande över förstörelsen av den hedniska kultplatsen och sagor som vidskepliga bybor berättade om kvällen, men efter att ha läst så långt som jag gjorde började jag tvivla på mina egna bortförklaringar. När jag slog igen boken och vände upp blicken kändes det som om mitt hjärta slutade slå som det skulle, ett fasansfullt mörker spred sig inombords och fick mina ögon att spärras upp på vid gavel.

Det var inte det klara dagsljuset som sken genom fönstret, utan det röda matta skenet ifrån en sol på väg ned i skymningens mörker. Jag har aldrig trott på gastar, vålnader eller osaliga andar men synen av solnedgången och tanken på nattens mörker fick mig att frukta för mitt liv i denna fördömda kyrka. Jag ville inget hellre än att fly, ut, bort och aldrig mer återvända, men synen av gravarna under det tunna golvet fick mig att tveka, om än bara för ett ögonblick. Jag fäste blicken på kyrkporten, sprang med så stora kliv jag någonsin var kapabel till och tvingade mig själv till att inte tänka på de ruttnande skeletten nedanför mig. Då hände det otänkbara.

Plötsligt försvann golvet under mina fötter, jag föll framåt och kände en skärande, karvande smärta i huvudet och såg världen växa, krympa, förvridas och dansa runt i rött och svart.
Jag förde min högra hand mot tinningen och för att sedan stirra på den. Blod, blod färgade mina fingrar. Jag vred mig och försökte sätta mig upp när jag fann att mitt ansikte vändes inåt, mot kyrkans altare. Jag känner bara till ett ord som kan beskriva vad jag såg. Okristligt. Jag trodde mig höra orgeln spela i frenetiskt vansinne, blandat med ljuden ifrån horn, trummor och ekon utav urgamla djuriska vrål. Om takmålningarna varit obehagliga i dagsljuset var de nu som hämtade ur en fruktansvärd mardröm, den skrattande liemannen svingade sin lie mot mig. Krucifixet ovanför altaret såg ut att ha förkolnats till oigenkännlighet och jag såg tusen tända ljus. Och i mitten tronade det mest fasansfulla jag någonsin kommer att se.

Ett inbjudande leende med pärlvita tänder mellan röda läppar, en rosig kind, ett gnistrande himmelsblått öga och en välkomnande mjuk och vacker hand uträckt för mig. En dödskalles morbida grin av gula tänder blottat mellan slamsorna av ruttnande kött, ett uppsvällt och rödsprängt öga som stirrade utan att se och ett skeletts vidriga maskätna klor som sträckte sig efter mig.

Jag greps av en ohygglig dödsångest och försökte resa mig, snubblade, kände mina knän slå i en av golvets gravar, reste mig på nytt utan att se mig om. Så fort mina ben bar mig rusade jag mot kyrkporten och ryckte febrilt i det otympliga handtaget. Men porten var tung och gångjärnen gamla, den ena dörrhalvan gled skrikande upp, men bara en ynklig springa innan den obönhörligt fastnade. Förruttnelsen närmade sig, en isande kyla trängde in i min märg och jag kände nästan de sedan länge förmultnade fingrarna mot min axel. Jag vet inte hur, men trots att hela min kropp och själ skrek nej inombords så lyckades jag ta ett steg bakåt. Mot döden. Sedan kastade jag mig mot dörren med hela min tyngd, den gav vika och jag sprang av alla resterande krafter och stannade inte förrän jag passerat min egen tröskel, låst dörren, reglat den och barrikaderat den med en stol mot handtaget.

I tidningarna står det om byggplaner och en gråklädd man med död blick dels mumlar, dels mal på halvhjärtat om prioriteringar och vikten av effektivisering och förnyelse.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att de river helveteskyrkan.

Av Gertrud Bondesson 17 år


 
  

Våra bästa tips för läsning Bra högläsningsböcker Följ Barnens Bokklubb på Facebook Kolla in Instagram för att se bidragen på taggen #enläsandefamilj