Jag skriver inte för alla,  Jag skriver för dej. Du som fyller huvudet med drömmar och fantasi. Och som krockar med verklighetens lyktstolpar om och om igen.  Jag skriver för dej. Du som tänker på livet, hur det är och hur det kunde vara. Du som tänker på döden. Jag skriver för dej. Du som gör listor med viktiga saker

Du som försöker förstå hur allt hänger ihop, Du som funderar på tiden vi lever i och varför världen ser ut som den gör. Och på hur allt ska bli och hur allt skulle kunna vara. Jag skriver för dej, Du som vet att du inte är som de andra. Och för dej, du som känner igen dej.  Jag skriver för dej. Du som gråter i nattsvart hopplöshet.

Och för dej, Du som skrattar, Som vet att världen är vacker, Och att livet är ett spännande äventyr. Jag skriver inte för alla, Jag skriver för dej.

Se Johanna läsa ett kapitel ur en av sina böcker >>>

”Alla priser gjorde att jag la ribban jävligt högt för nästa bok. Det var tufft ett tag. Jag tänkte att jag fixar det inte, jag klarar aldrig att skriva en bok till. Skrivandet är, förutom volleyboll, det enda jag har varit riktigt bra på. Jag tänkte: ”Vad ska jag göra om jag inte skriver?”

”När jag är klar med en bok tänker jag att jag aldrig kommer att kunna skriva en till. Men så går det lite tid och då kommer inspirationen och det där pirret sprider sig som en förälskelse i kroppen. Jag kastar mig in i en ny berättelse och kan inte sluta förrän boken är klar. Att skriva är som en berg-och dalbana, det bästa och det värsta jag vet på samma gång.”

”Jag intresserade mig redan som sexåring för att försöka hitta de exakt rätta orden för något jag ville berätta eller minnas. Det fanns mycket jag ville berätta, mycket jag bestämde mig för att aldrig glömma. Det var därför naturligt att skriva ner det eller skriva ner den fundering som vaknade när något hände. Kanske ska det kallas dagbok, det där jag skrev, eller tankebok. Vad det än kallas, blev det väldigt mycket skrivet under årens lopp, för jag slutade aldrig med det där skrivandet.