Anna d'arc

Nästan olidligt sorgligt
Det gör lite ont att läsa den här boken. Den kryper liksom under skinnet och kommer smärtsamt nära. Men å, vad jag gillar den!
   En del av personerna i Anna d'Arc känner du säkert igen från din egen högstadieskola - bitchiga Elisabeth med sitt hov av fnissiga fjortisar, Disneyprins-snygge Fredrik med pappas kreditkort i plånboken, stökiga Anna som har svårt att sitta still och supernörden Oskar som knappt syns.
   Det är Oskar som har huvudrollen. Han är blyg och fet och har en burk full med sömntabletter på ett hemligt ställe. Länge har han älskat Anna på avstånd. På rasterna flyr han till skolbiblioteket undan sina mobbare. Men så en dag kommer Anna instörtande och ber om hjälp med en läxuppgift om Jeanne d'Arc.
   Då gör tillvaron en kullerbytta och allt känns plötsligt möjligt. Oskars förhoppningar väcks, nykomlingen Fredrik verkar hör och häpna vilja vara kompis med skolans looser, Anna blir kär och Elisabeth ja, Elisabeth gör som vanligt och krossar allt och alla som råkar komma i hennes väg, utan samvetskval.
   Det är en nästan olidligt sorglig saga Sandén berättar. En saga med mycket svärta, en stark och svidande berättelse om kärlek, om vänskap, om rättvisa, om de stora sveken och om modet och styrkan att orka gå vidare när allt brister.
   Jag tycker väldigt mycket om den här boken, inte minst för att författaren med en sådan varsam ömsinthet tecknar levande porträtt av alla ner till minsta bifigur och avslöjar oss människor i all vår ömklighet.
   Var det Strindberg som sa att det är synd om människorna? Nåja, inte för att jag kanske är beredd att jämställa Sandén med Strindberg (i alla fall inte än!) men helt klart seglar han med Anna d'Arc upp bland de verkligt stora svenska ungdomsboksförfattarna.
Kersti Westin, jurymedlem