DjupgravenDe är mor och dotter och har skrivit en av höstens absolut bästa bladvändare tillsammans, men är ändå inte riktigt överens om allt … Möt Viveca och Camilla Sten!

Kan ni berätta lite om "Djupgraven"? Vad är det som är speciellt med boken?
Camilla: Åh, det är svårt att svara på – vi tycker ju att allt är speciellt med den! Att vara objektiv när det kommer till sin bok är lika svårt som att vara det när det kommer till ens barn. Antar jag, jag har inga. Vill du försöka, mamma?
Viveca: Djupgraven handlar om Tuva, 12 år, som bott ute i Skärgården hela sitt liv. Hon har alltid känt sig utanför och lite udda. En kall, mörk höstmorgon börjar dimman krypa in över öarna, och Tuva börjar få onda aningar om att någonting rör sig under ytan ...
Camilla: Gud vilket proffs du är. Jag kan inte ens pitcha min första bok ordentligt. Vi tycker det är så spännande med övernaturlighet i vår egen verklighet, skärgårdsmiljön som vi förknippar med skönhet och ledighet.

Hur kom ni på idén?
Camilla: Det var faktiskt på Bokmässan! Vi hade pratat länge om att skriva något tillsammans, och hade inlett förarbetet med en ungdomsdeckare – som vi båda hatade (skratt). Men ingen av oss ville erkänna det! Så var vi på Bokmässan tillsammans och gick förbi en monter med ungdomsböcker och så plötsligt slog det mig att – nej!
Vi borde skriva en fantasybok istället! Det tog mig ett tag att övertyga mamma om att släppa deckaridén, men -
Viveca: Det gjorde det inte alls, nu hittar du på. Jag älskade idén med en gång.
Camilla: (skrattar)

Hur har ni gjort research till boken?
Camilla: ... ingen alls? Det mesta baserade vi väl på saker vi redan var intresserade av tror jag.
Viveca: Hmm, säger den som inte gjorde något av researchen! Jag har åkt runt till både Harö och Runmarö för att få känsla för öarna, och lusläst sjökort för att det ska bli rätt med geografin.
Camilla: Haha, jag brukade skriva "X-ön" i texten och så fick mamma fylla i alla platsnamn i efterhand, så hon har en poäng.

Varför vill ni skriva en bok tillsammans?
Viveca:
Det verkade som ett jättekul projekt, det var vi båda överens om. Vi har alltid haft en god relation – ja, eller i alla fall sedan puberteten tog slut för Camillas del (skratt). Och vi älskar båda att skriva. Det kändes som ett naturligt steg.

Kan ni berätta lite mer konkret om hur ni jobbat ihop? Är det svårt?
Viveca: Camilla skriver första utkastet, och sedan tar jag över och redigerar. Det funkar bra för att då får vi båda göra det vi gillar bäst. Jag brukar säga att att skriva en bok är som att bygga ett hus -
Camilla: Men gud mamma inte husmetaforen nu igen.
Viveca: Det är en bra metafor! Att skriva en bok är som att bygga ett hus. Råmanuset är grunden, men redigeringen är som att få börja inreda, fundera över detaljer, sätta in färska blommor och hänga tavlor på väggarna.
Camilla: Man kan också säga att råmanuset är magiskt kul att skriva, det bästa som finns, och redigering är som att deklarera. Viveca: Du kan säga det. (Paus) Men du har fel. (Ler)

Vi är också väldigt nyfikna på fortsättningen … kan ni ge oss någon ledtråd?
Viveca: Vi har faktiskt redan satt igång med första utkastet till fortsättningen! En lite ledtråd kan vara en tjock, onaturlig dimma som drar in över skärgården, ensamhet och gamla hemligheter ...