De klipper sönder tröjor, svingar sig i taklampor och hissar upp sina småsystrar i flaggstången när ingen ser. Barnboksvärlden kryllar av rebelliska busungar som inte låter något stoppa dem. Vilken av dem är favorit i er familj?

Vilda bebin (Böckerna om Den Vilda bebin, av Barbro Lindgren och Eva Eriksson). ”En dag när allt är tyst och lite tråkigt, får bebin lust att göra något bråkigt …” Lekt med saxen, käkat skokräm, klättrat på trappräcket, gungat i lampan, rymt, dykt ner i toaletten, nästan eldat upp huset och umgåtts med farliga vargar – säg den farlighet som inte Vilda Bebin har provat på, fast han inte får! Inte konstigt att hans stackars mamma ser så matt ut. Lyckligtvis är Vilda Bebin inte bara vild, han har (åtminstone) nio liv och ett rejält stänk driftighet i sig också. Råkar han göra upp en väldig brasa som hotar att bränna ner hela huset så häller han bara på en hink med vatten, så var den situationen uppklarad. Och kommer det en bil farandes emot honom när han rymt – ja, då hoppar han bara kvickt upp i en tall, och sitter där och dinglar med benen tills faran är över. Praktiskt!

Mamma Mu (Böckerna om Mamma Mu, av Tomas och Jujja Wiseslander och Sven Nordqvist). ”Du är en ko Mamma Mu, sa Kråkan. En konstig ko, men ko. Kor. Gungar. Inte.” Och det har han kanske rätt i, den gode Kråkan, men det har aldrig hindrat den rebelliska Mamma Mu förut. Hon må vara en ko, men hon är inte av den vanliga sorten! När de andra kossorna nöjer sig med att gå omkring och beta eller ligga och tugga och glo vill Mamma Mu ut på äventyr. Hon tänker gunga, åka bobb, lära sig cykla, bygga kojor, fiska och klättra i träd. Och hon ger sig inte förrän hon övertalat Kråkan att hjälpa henne. ”Ryck mig i fjädern!” fnyser Kråkan, men det har han inte mycket för. Inget kan stoppa världens mest rebelliska och äventyrslystna ko när hon väl fått ett infall! emil i lönneberga

Emil i Lönneberga
(Böckerna om Emil, av Astrid Lindgren). ”Hujedamej sånt barn han var, ej värre tänkas kan!” Emil i Lönneberga är en rar liten gosse, säger hans mamma, och det har hon faktiskt rätt i. Emil kan ju inte hjälpa att alla hans finurliga påhitt oftast går snett och blir till bus! Som när han försöker fånga råttan som springer omkring i köket genom att gillra en råttfälla under köksbordet, till exempel. Inte kan Emil veta på förhand att hans pappa ska fastna med stortån i fällan? Han skulle ju bara hjälpa till! Hur som helst slutar det allt som oftast med att Emil får sitta inlåst i snickarboden och tälja trägubbar och ”tänka över sina hyss ordentligt” så att han inte ska göra om dem igen. Och på så vis är han i alla fall hygglig, Emil - han förnyar sin busrepetoar ständigt och jämt.

Nicke Nyfiken (Böckerna om Nicke Nyfiken, av H A Rey). ”Nicke lovade att vara snäll. Men små apor har lätt för att glömma.” Det är inte det att Nicke Nyfiken inte försöker vara snäll och lydig, för det gör han verkligen (i några sekunder). Men han är ju så nyfiken! Hur ska han kunna hålla fingrarna i styr när det finns så mycket spännande i världen att undersöka och pilla på och testa? Det hjälper inte ens att spärra in honom i fängelset, Nicke lyckas ändå alltid ta sig ut och ställa till med bus, fast han verkligen inte menar det. En gång lyckas han lura hela brandkåren att det brinner, och en annan gång lyckas han vattenfylla hela arbetsrummet, så att möblerna flyter omkring i en enda röra. Det är tur för honom att mannen med den gula hatten är rätt tålmodig av sig …

Lill-Zlatan (Lill-Zlatan och morbror raring, av Pija Lindenbaum). ”När filmen är slut är vi jättekissnödiga och rusar till toaletten. Jag kommer först. Sen är det Steves tur. Då har jag spolat vatten på hela toarullen. Där fick han se.” Lill-Zlatan (eller Ella som hon egentligen heter) är rasande svartsjuk. Hennes favoritmorbror Tommy ska plötsligt hålla på och umgås med någon himla Steve från Trelleborg, och det gillar inte Lill-Zlatan alls. Hon brukar ju få ha Tommy alldeles för sig själv! När Tommy inte ser häller Lill-Zlatan socker på Steves skor, och drar ner hans handduk i bassängen när de är och badar. Klassiska bus – och de sker med berått mod dessutom. Sådan är den, svartsjukan!

Lotta på Bråkmakargatan (Böckerna om Bråkmakargatan, av Astrid Lindgren). ”Alldeles tyst tog Lotta saxen och klippte ett stort hål i jumpern. ’Det är rätt och lagom åt dig’ sa Lotta. ’För du killar och sticks.’” Det är konstigt med Lotta på Bråkmakargatan. Hon kan så mycket! Ja, hon kan faktiskt allting när hon tänker efter. Lite tråkigt bara att resten av världen inte fattar det. De verkar mest tycka att Lotta är liten och tjurig. Och kanske lite, lite lögnaktig? Det är inte konstigt att Lotta blir arg och knycker cyklar och klipper hål i tröjor och ställer till med jävulskap. Det är ju bara rätt och lagom åt dem! Bakom Lottas busighet finns (förutom ett i grunden ganska hetsigt humör) en mycket tydlig trötthet över att bli behandlad som en småunge fast hon faktiskt börjar bli ganska stor hon också. Eller som hon skulle sagt själv: ”Jag är också stor. I smyg.”

Lena Lid (Våffelhjärtat, av Maria Parr). ”Plötsligt small något mot fönsterrutan. ’Öppna fönstret då, din tröging!’ Jag raglade upp och nästan flög fram till fönstret. Där ute stod Lena Lid. Mitt i natten.” Trille och Lena är nio år, och bästa kompisar. I alla fall hoppas Trille att de är bästa kompisar, men han vet egentligen inte säkert. Man vet aldrig något säkert när det gäller Lena. Förutom att där Lena är, där händer det grejer. Hela tiden. Det här året har det hänt så mycket kring Lena att hon säkert fått tio hjärnskakningar på kuppen. Men det gör inte så mycket, tycker hon. Hon är ju van. Lena Lid sitter aldrig still, har hela huvudet fullt av galna upptåg, och hon är inte rädd för någonting. Utom möjligen för att prata om sina egna känslor …

Snurran (Böckerna om Snurran av Eva Bergström). ”Jag kan faktiskt inte äta om jag inte får ketchup. Så är det bara. Jag äter ingenting på hela dagen.” Hon må vara liten och ullig - men ack så bestämd! Kattungen Snurran gillar att få som hon vill. Och får hon inte det gör hon uppror. Som när hon får ärva sin storebrors dumma gamla overall, till exempel. Usch, den vill hon ju inte ha! Och snart är hon i full gång med att lista ut hur hon ska slippa den: ska hon slänga den, begrava den eller klippa sönder den? Snurran har alltid hyss för sig, som både barn och vuxna med upprorslusta kan känna igen sig i. Varför ska mamma och pappa bestämma allt? Vem har sagt att det inte är nyttigt med ketchup? Och varför måste små kattungar också hjälpa till att städa?