pippi

- Från änglalika småttingar till fria busungar

Ett av de bästa sätten att närma sig forna tiders människor är kanske att läsa böckerna de läste. Plötsligt förstår man hur de tänkte och i vilken miljö de växt upp. Samtidigt kan vår egen tid komma i nytt ljus. Vi gjorde ett djupdyk i 1900-talets barnlitteratur för att undersöka hur vår syn på barn har förändrats under det gångna seklet …

Hela och rena barn i Elsa Beskows sagor En av Sveriges första bilderboksberättare var Elsa Beskow. Hon debuterade vid 1800-talets slut med klassikern Sagan om den lilla, lilla gumman och blev en av det tidiga 1900-talets stora författare. I hennes värld skiner nästan alltid solen och skogarna vimlar av småknytt, snälla djur och söta små barn – men även en del otäcka figurer som bergtroll och ilskna fäder. En röd tråd genom hennes berättelser är just de rara och käcka barnen, som exempelvis den artiga, välkammade pojken Pelle i Pelles nya kläder. Barnen i böckerna är alltid hela och rena och den moralkaka som serveras berättar om vikten av lydnad. I den första boken om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin blir barnen Petter och Lotta till och med räddade från sin fattiga tillvaro hos Tvätt-Kristin tack vare att de är osjälviska och duktiga och hjälper de tre tanterna. Det kan låta sockersött och idylliskt, men författaren berättar också om de stränga och hårda uppfostringsmetoder som hörde till barnens vardag. Samhället i stort betraktade under denna tid barn som oskyldiga och lättpåverkade varelser som varsamt skulle ledas in på den rätta vägen och inte utsättas för negativ påverkan. Förklaringen till Beskows kompetenta barn kanske därför är att man ville ge barnen goda förebilder. pojke

Rädslan för det dåliga inflytandet

Den barnsynen levde vidare en bra bit in på 1900-talet. Ondska och svärta hade ingen plats bland barnkulturens barn. Rädslan för dåligt inflytande var till och med så stor att man när Laura Fitinghoffs bok Barnen från Frostmofjälletfrån 1907 blev film på 1940-talet valde att låta de norrländska barnen prata rikssvenska, trots att deras repliker i boken är skrivna på bredaste dialekt. Man var rädd för att filmen skulle påverka barnens språk alltför negativt.

Modiga och fria barn i Astrid Lindgrens berättelser

Samtidigt som Svenska Filminstitutet ägnade sig åt censur av dialekter började dock en ny, lite friare, barnsyn växa fram. År 1945 gavs den första boken om Pippi Långstrump ut. Pippi är på många sätt motsatsen till Beskows barn. Med sitt spretiga hår och sin impulsivitet har hon blivit en symbol för den nya tiden – även om hon provocerade vissa. Aftonbladets recensent hörde till de som upprördes och skrev ilsket om ”den onaturliga flickan och hennes osmakliga äventyr”. Det nya, fria barnet skulle fortfarande vara godhjärtat, glatt och käckt, men kulturens främsta uppgift var inte längre att fostra. Nu fanns det plats för det mer absurda och underhållande. Barnet skulle inte disciplineras och kontrolleras utan själv få utforska världen under förälderns vakande öga.

Självständiga individer i politiskt samhälle

1960- och 70-talen har gjort sig kända som revolutionens tid. En period då kapitalism och kommunism utan problem kunde diskuteras i bilderböcker för de minsta. Men hur härligt det än är med barnböcker som vågar ta ställning är det ändå inte de mest extrema böckerna som kommit att bli klassiker. 1960- och 70-talet är istället perioden då författare som Lennart Hellsing och Barbro Lindgren skrev 12 reportage några av sina mästerverk. Även om det med dagens mått inte känns så radikala har de gemensamt att de tänjt på gränser och lekt med språket på ett nyskapande sätt. Man skulle kunna säga att den här perioden präglades av respekt för barnet. Barn sågs som viktiga, självständiga individer med rätt till kunskap – både om sig själva och om omvärlden. Man undvek inte svåra och tunga ämnen utan både politik och starka känslor fick i högre utsträckning utrymme. Astrid Lindgren var förstås fortfarande en av de största författarna och även om hennes berättelser ofta var idylliska skrev hon också om svåra ämnen som död och sorg, som i Bröderna Lejonhjärta.

Dagens kompetenta och starka barn

Och hur ser det ut idag då? Att analysera sin egen tid är alltid svårt, men om man får tro barnfilmsforskaren Malena Janson är barnen vi ser i barnkulturen idag kompetenta och starka. De är tuffa, godhjärtade och ganska handlingskraftiga. Om man ser på senare års boksuccéer som J.K. Rowlings Harry Potter, Martin Widmarks LasseMaja-böcker och Pija Lindenbaums charmiga bilderböcker så stämmer den bilden ganska bra. Föräldrarna finns där som en trygghet i bakgrunden, men barnen är självständiga och kämpar för goda krafter. Svärta och mörker förekommer, men kanske inte i samma utsträckning som under 1960- och 70-talet.

Hur ser framtiden ut för barnen?

Författaren och pedagogen Ellen Key hoppades vid 1900-talets början att det kommande seklet skulle bli barnets århundrade – att vi skulle börja värna om barns rättigheter - och mycket har tveklöst skett under denna period. Utvecklingen fortsätter dock och inom ett par år kommer även vår tid vara omodern. Vad är det vi kommer förfasas över om femtio år? Kommer vi skaka på huvudet åt vår oro för vad teknologin ska göra med de minsta? Kommer vi ens läsa böcker? Att veta vad vi kommer bära med oss och vad vi kommer lämna bakom oss är förstås en omöjlighet, men det är ändå spännande att fundera kring … Vad tror du?