”Det är de sex första åren av vårt liv vi är som allra bäst”

Lennart Hellsing Foto: Thron Ullberg

När jag kommer fram till Lennart Hellsings hus kan jag först inte hitta dörren. Det är ett fantastiskt hus. Fullt av små spröjsade fönster, vindskupor, utbuktningar. Plötsligt – när jag smyger runt där i rabatterna – ser jag rakt in i ett rum med ett jättestort runt påskbord dukat. Solgul duk, ett myller av små kycklingar, lertuppar, knådade och målade av barn, ägg, fjädrar.
– Men ... det är ju den 16:e maj idag! tänker jag.

När jag två timmar senare går ifrån huset tänker jag: Det där påskbordet, det är bilden av allt vi talat om! Varför ska man duka av ett påskbord om man blir glad av den gula färgen? Och varför ska man plocka undan påskgrejor ... om de påminner om härlig godislukt och ägg i fina färger?

Lennart Hellsing har skrivit barnböcker i över 40 år. Och vad alla de böckerna är genomsyrade av, det är: sinnlig glädje.

När vi är små har vi alla sinnen vidöppna, säger han. Livet strömmar rakt in i oss, vi tar emot dofter, smaker, färger, sagor, myter och sånger på ett sätt som aldrig senare.
– Det är den glädjen, den skaparkraften vi måste hjälpa barnen att behålla, säger Lennart Hellsing. Vi måste ge dem motståndskraft – så att de inte helt mals ner i maskineriet sen.
– Men kan du minnas hur det kändes att vara barn, menar du?
– Nää. Jag minns inte. Jag är kvar i barndomen. Jag är väl lite efterbliven, antar jag. Många vuxna tror ju att de minns och de talar om sin lyckliga barndom. Men då blir det helt fel, då kommer det in något nostalgiskt som barnen inte alls tycker om. Nej, jag menar inte att barndomen är lycklig. Men vad den är så är den fylld av en sinnenas glädje. En upplevelserikedom som vi aldrig får tillbaka senare.

Lennart Hellsing är en man som talar med mycket låg röst. Och som bara i korta ögonblick tittar en in i ögonen. Vid ett tillfälle under vårt samtal kommer en humla in i det dödstysta rummet. Då kan jag knappt urskilja hans röst längre.
– Är du rädd för humlor? frågar han vänligt.
– Nej, säger jag. Och jag vågar inte tillägga: men jag hör knappt vad du säger i jämförelse med surret.

Det känns svårt att tänka sej att det är denne mycket lågmälde man som skrivit de otroliga, lekfullam infallsrika ramsorna och dikterna och sagorna. Men kanske är det just de människor som bevarat barnet inom sej som har svårast att formulera sig bland andra vuxna?

– Nää ... direkt lyckligt var väl inte min barndom, säger han plötsligt lågt och tittar till lite blygt på mig. Snarare jobbig. Lika jobbig som resten blivit ...

– På vilket sätt har resten blivit jobbig, menar du?
– Jo, egentligen är väl hela livet en enda kris. Det talas om tonårskris. Och 40-årskris. 50-årskris. Jag tycker det varit kris hela tiden. Barndomen var en svår grej ... anpassningen till skolan som var ett helt annat liv. Så kom ungdomsåren, ångesten över vad man skulle ta sig till med det hela. Sen äktenskapet, det är väl också nånslags kris, det är en svår grej att anpassa sej till en annan människa. Sen barnen ... det roligaste av allt ... men svårt det också ...

Räddningen i den här ständiga livskrisen är att med en del av sej själv förbli ett barn. Att tvärsigenom vuxenhet och krav bevara förmågan att bli glad över det som gav glädjestötar när man var liten: En stor knallröd ballong! Lukten av en ny cykel på våren. En Loranga, gul och god så det kittlar i näsan.

– Jag känner en ständig glädje över just såna saker, säger Lennart Hellsing. Och jag arbetar nästan bara med sinnliga medel för att påverka människor. Bild, musik, teater, film, dans. Jag tror jag fick nån sorts första fin start av att jag hade en mamma med stark livskänsla. Och ändå hade hon det jobbigt, pappa och hon skildes när jag var 6 år, hon arbetade som kontorist med 2–3000 i månaden och tvingades flytta till mindre och mindre våningar med mej och min bror. En lång period sov jag i en stol, minns jag. En sån där ... (han pekar på en fåtölj). Man jag kan inte minnas att jag tyckte det var jobbigt.

– Jag tycker att de sex första åren av vårt liv, det är då vi är som bäst. Sen kommer skolan och förstör så mycket. Det är bara intellektet, förnuftet som får näring. Avtrubbningen av glädjen sätter in redan där. Lennart Hellsing har allra mest skrivit ramsor och rim. Och många av oss föräldrar har väl ibland känt oss lite främmande? Men ... förstår verkligen barn det här? Ibland är det ju så konstiga ord ... och fullständigt heltokigt. Men barn struntar i om de förstår! De låter orden strömma rakt in i kroppen och hjärtat. De hör klangerna,melodierna, börjar skratta, dansa, härma, sjunga. ”Dinkelidunkelidoja heter en grön papegoja. Dunkelidunk heter en munk ... som bor i en pepparkakskoja ...” Om vi är det minsta främmande för det här fullständigt fria fantiserande är dessutom just Krakel Spektakelboken utmärkt att börja med. För där finns allt: sagor, ramsor, rim, sånger.

Lennart Hellsing har själv fem barn: Johanna, Susanna, Karolina, Petter och Jöns. De är vuxna nu. Men när jag ser mig omkring i det här huset tänker jag: Vilket härligt hem att få växa upp i! Överallt syns spår av barns och vuxnas skapande. I vartenda prång, i varenda fönstersmyg står tavlor, teckningar i repiga ramar, skulpturer lutade. Här är inte välstädat. Men hemtrevligt, levande och personligt. [---]

– Barn behöver mycket stimulans! säger Lennart Hellsing som avslutning på den här intervjun när han till sist visar mig till sitt eget arbetsrum som är inklätt med bara barnbokshyllor och mjuka skotskrutiga plädar. Barn behöver ord, klanger, färger, leror! Vi får inte lita på att barndomen med sin upplevelserikedom räcker. Vi måste ge dem råmaterial, hjälpa dem att bevara fantasin och skaparlusten!BarnPosten 1984

Barn skulle behöva se fler sådana här hem också, tänker jag. Och de skulle behöva träffa flera sådana här vuxna, som exempel på att vuxenliv kan vara roligt, det också. När jag lämnar Lennart Hellsing går jag raka vägen till en affär och köper nya färger till mina barn. När jag tittar upp mot himlen efteråt slås jag av ... Men! Har den inte fått en ny färgton? Nåt lite rosagult, nåt skimrande som påminner om en stämning för länge, längesen? Jag får lust att köpa ett bubbelgum. Och en såpbubbleburk. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om jag plötsligt fick se ett stort knippe ballonger lyfta mot himlen.

Text Kerstin Ljunggren. Publicerad i Barnposten 8 1984.